jag är en sådan som gråter. och jag skäms inte över det :) både glädjetårar och motsatsen. mitt sätt att uttrycka vad jag känner, betydligt lättare än att säga det med ord, många gånger :)

på studentdagen när jag såg min familj grät jag, när vi mötte upp Åsa i ett soligt Barcelona efter att ha varit isär i 3 månader våren 2006 grät jag, när jag såg leksand göra 2-0 i matchen mot mora vintern 2008 grät jag, för exakt en vecka sedan när mattias ringde och sa att lilla max var född, grät jag, när världens finaste tjejer mötte mig och linnéa på arlanda efter våran resa grät jag, när leksand förlorade superviktiga matchen i södertälje i våras grät jag hela vägen ut ur arenan, på OS i vintras när Hellner tog guld och Olsson kom bakom och vann ett brons, grät jag.

jag läser det här, en alldeles fantastisk blogg, där de har skrivit om 99 "höjdare" i leksands 2000-tal, det är bara den sista kvar, den bästa?

jag läser näst sista, # 2 och har svårt att förstå vilken som ska bli # 1 för det här är ju bara alldeles underbart, och jag gråter, haha.

" Det kan vara när Sverige gör två mål under slutminuterna borta mot Turkiet 2001 och säkrar platsen i fotbolls-VM. När Zlatan Ibrahimovic klackar in 1-1 i fotbolls-EM mot Italien med tio minuter kvar. När Sverige vänder 1-5 mot Finland och vinner med 6-5 i hockey-VM. När Jussi Pesonen i Kvalserien skjuter 2-3 med 70 sekunder kvar borta mot AIK. Eller när Leksand säkrar slutspelsplatsen genom att slå Södertälje med 1-2 borta i sista matchen.

Det är sådana händelser som man behåller i bakhuvudet och därför aldrig ger upp hoppet, hur få sekunder det än må vara kvar. Det kan hända. Det kan faktiskt det."
http://leksandsbloggen.se/2010/08/09/2-leksand-krossar-mosar-pulveriserar-massakrerar-fornedrar-och-smular-sonder-aik-och-det-med-besked/

*

passande att första träningsmatchen spelas imorn.